Församlingen
Har nyss kommit hem från en församlingshelg där folk från vår församling var med. Det var jätteroligt och det kändes som om vi var en stor familj. Och det är konstigt att det tar lite tid eller att man måste flytta alla till en annan plats för att det ska kännas så. Men man får tänka på att en församling, som finns i kyrkan, är en samling vanliga människor med brister och fel. Man går inte i kyrkan för att man är bättre än någon annan, gör något otroligt bra eller för att man förtjänar det. Man går i kyrkan för att möta Gud. För att försöka finnas där för varandra. Och det finns alltid saker man kan göra så att det blir bättre. Men vi är bara vanliga människor och det får man inte glömma bort.
Min dröm-församling ser ut så här:
Tänk dig att när du öppnar ytterdörren och kommer in i lokalen ska du känna dig hemma direkt. Att det ska vara en glad och härlig gemenskap bland alla nya & gamla, unga o äldre! Alla ska veta vem alla är, och om man behöver prata med någon så ska man nästan kunna ta vem som helst.
En församling som är som en stor familj.
En församling som bryr sig.
En församling med öppna hem.
En församling som lyfter dig.
Att om man kommer dit och känner att man har det lite jobbigt så ska man få hjälp och tillgång till någon som lyssnar. Att om man kommer dit och är överlycklig ska man kunna glädjas med alla. Dela med sig av det man har. En församling som inte oroar sig i onödan utan litar fullt på Gud. Som inte har några större problem med vardagen utan lägger allt inför Gud. Absolut ska man få ha det tufft men att man ändå känner det som en uppmuntran att komma till kyrkan.
Jag tror inte att detta ligger allt för långt borta i min egen församling. Jag tror att vi kan göra många smågrejjer som skulle göra det så mycket bättre! Det krävs bara en nytändning i våra hjärtan. Att en tar det första steget och de andra hänger med. Jag tror att Gud är med!
